Det var en vanlig dag för mig och min vuxna dotter Ronja. Vi skulle tillbringa några timmar i stallet med hästarna. Jag själv hade bestämt mig för att rida ut på Flóki, då känslan från gårdagens uteritt satt i och jag ville fortsätta med den känslan. Ronja hade andra planer, så hon stannade kvar i stallet.
Det var lördag, den 11 juni 2022. Varmt och skönt, det skulle bli en härlig uteritt! Jag tog in och pysslade om Flóki, borstade honom, kratsade hovarna och till slut på med sadel och träns. Hjälmen var givetvis på den med. Eftersom det var varmt blev det bara en t-shirt på överkroppen och ridbyxor med fickor för mobilen, och shortchaps.
Mobilen var laddad, vilket händer att den inte är, så det var bara att stoppa ner den i sidofickan på ridbyxorna. Jag satt upp i sadeln och berättade för Ronja vilken runda jag tänkte rida – en rutin vi har om något skulle hända, om än idag nog så viktig rutin.

En Lugn Start
Jag skrittar iväg ut på bilvägen mot närmsta gården för att komma till min tilltänkta ridrunda. Tar mig igenom den gamla gården och fortsätter mot fälten med våra ridslingor. Den här gången väljer jag att ta vänster och rida över åkern, som var torr, men med lite växande grästuvor. Det var inget jag tänkte mycket på.
Första biten efter gården börjar jag tölta lite sakta. När jag kommer ut på åkern, som går upp mot en skogsdunge, faller vi in i en sakta galopp. Jag hade lite långa tyglar, så han fick vara lite fri, på gott och ont. Under galoppen fläktade den varma vinden skönt mot mina bara armar.

Fallet och Paniken
Vi hinner nästan över hela åkern och närmar oss skogsdungen. Där och då, nästan framme vid skogsdungen, snubblar Flóki. Han tappar balansen och går ner på knä. Han försöker ta sig upp men misslyckas, samtidigt tappar även jag balansen och flyger fram över halsen och slår en kullerbytta. Tyvärr var det inte bara jag som slog en kullerbytta – jag hade landat på rygg, och Flóki slog runt, och hans bakdel landade på min bröstkorg, mot vänster sida.
PANIK! Han dunsade till på min bröstkorg så ALL LUFT försvann ut från mina lungor! Jag for runt på en sekund så jag stod på knä och tänkte:

LUFT! LUFT! ANDAS! ANDAS! Det var det enda som for i mina tankar!

Jag hade landat på rygg när jag fick honom över mig men kastade mig snabbt över på knä och försökte dra djupa, snabba andetag för att komma till sans. Kände att något inte stod rätt till i vänster axel – jag hade känslan av att den ”hängde”. Jag försökte i stressen få tag i min mobiltelefon ur fickan på ridbyxorna för att ringa 112…ändrade mig…och ringer min dotter Ronja istället, som var kvar i stallet.
Min ridtur hade precis börjat, jag hade nog bara varit borta i ca 5-10 minuter, så jag befann mig relativt nära stallet. När jag ringer Ronja så tror hon att hennes ”förvirrade” mamma hade glömt något och behöver hjälp – vilket jag i och för sig behövde, men på ett annat sätt än vad hon förväntade sig!

Hjälpen kommer
Flåsande berättar jag vad som hänt och att jag behöver en ambulans, då jag förstår att det här nog inte var så bra. Jag berättar var jag befinner mig, och Ronja tar med sig en stallkamrat som kör upp till platsen jag beskrivit.
Flóki tog allt med godan ro och passade på att stå och äta färskt gräs, han gjorde ingen antydan till att dra iväg till skogs medan jag stod på alla fyra och bara tänkte på andningen.
Stallkamraten är veterinär, och frakturer är ju lika på djur, så hon förstod att jag behöver en ambulans. Vi gjorde ett försök att ställa mig upp och ta mig in i hennes bil, men det var helt omöjligt, smärtan var outhärdlig.

På Sjukhuset
Ambulansen kommer, och de lyckas köra fram till mig på åkern, tur att det var torrt i marken. De gör några kontroller och frågar om smärtan. Jag har jätteont och vill bestämt ha morfin intravenöst. De lyckas få upp mig på ambulansbritsen, sittandes. Jag tänker fortfarande på andningen medan ambulanspersonalen tar sina prover.
De har redan förstått att något inte står helt rätt till, inte bara frakturer. Jag har dålig syresättning, en lunga kan ha kollapsat. Jag uppfattar ingenting mer än att jag vill fokusera på min andning och att jag får smärtstillande men har förstått att ambulanspersonalen är oroliga och meddelar min dotter att vi kommer åka med ”blåljus” in till akuten!
När jag ligger i ambulansen, och de börjar köra fortare, kommer känslan…men så allvarligt kan det ju inte vara, några brutna revben är ju inte så farligt.
På akuten flyttas jag över till en av sjukhusets britsar. Körs in på akutmottagningen och undersöks på en gång. Alla kläder och smycken ska plockas av inför röntgen.
Slutresultat: Frakturer på i princip alla revben samt det vänstra nyckelbenet och vänstra lungan är punkterad! Om jag hade ont? Absolut!

Eftervården och Stödet från Familjen
Efter att jag åkt iväg till sjukhuset med ambulans får Ronja nu ta ansvaret för mina åtaganden. Jag har min hund Berox, en stor Dobbermann-hane, som bara mina vuxna barn klarar av att ta hand om, och två islandshästar. Hon kontaktar en av mina bästa hästkompisar, Anna, som bor på vägen hem till mig. Anna hämtar upp Ronja och Berox och hjälper henne med det som måste lösas, och Ronja får flytta hem till mig under tiden jag är på sjukhuset och även en tid efteråt, tills jag är tillräckligt stark för att ta ut Berox på egna promenader. Jag har turen att hon studerar på distans och har möjligheten att bo hos mig på heltid för att hjälpa mig. Tur att hon har en förstående sambo!

Min bil blir kvar i stallet, och även ett gäng chockade stallkamrater!